Modesty Mia

Japp, nu är det gjort! 2,1 mil! Det vill säga en halvmara!! Och därtill i strålande solsken, jag som var så rädd för regn. Men jag ska väl börja från början...

Vaknade igår morse, svettig och insnärjd i täcket. Hade drömt mardrömmar hela natten om att jag kom för sent till loppet och inte fick starta. Panik. Tog flera sekunder då jag vaknat tills jag insåg att allt bara var drömmar och att jag fortfarande hade chans att springa...

Under förmiddagen deltog jag och darlingen i vårstädningen här i området. Jag rensade ogräs och pratade göteborgsvarv med en granne som också skulle springa, och som också drömt mardrömmar...

Pastalunch vid 12-tiden men så pirrig att det nästan var plågsamt att äta. Tankarna fladdrade runt i huvudet. Hade jag tänkt på allt? Hade jag rätt kläder på mig? Skulle jag eller skulle jag inte ha vätskebältet på mig? (som ni ser på undre bilden hade jag det, och det var jag glad för, för det var varmt i solen och trångt vid vätskestationerna)

I startområdet var det folk, folk, folk. En halvtimmas kö till toaletten och sen var det bara att köa igen, för att få lämna in väskan. Ställde mig sen i min startgrupp och kände adrenalinet komma. Nu var det inte många minuter kvar... Alldeles innan start spelade de Charlottes Perellis Hero och då fick jag gåshud över hela kroppen och kände nästan tårarna komma, flummigt värre men jag kände mig så lycklig för att jag stod där och snart skulle få springa, så som jag väntat och tränat, nu var jag där!!

Nästan hela loppet kändes bra, roligt och njutbart. Jag sprang kontrollerat till Göta Älv-bron där jag ökade takten och då jag sprang uppför Avenyn ökade jag ytterligare. Allt folk som hejade och alla band som spelade längs banan hjälpte förstås till för att få nya krafter. Jag minns speciellt en kvinna i Majorna med en ölflaska i ena handen som sträckte ut andra handen mot mig och skrek: "Fy fan vad ni är grymma, ni är så jävla BRA!!!", och då blev hela jag ett enda stort leende!

När vi började närma oss målet i Slottsskogen försökte jag kuta snabbare men det var inte helt lätt, dels var jag rejält trött och dels var det så mycket folk framför mig som jag fick kryssa fram emellan. Dessutom hade jag rejält ont i högra lilltån, började känna det efter ungefär halva loppet. Aj. Men jag lyckades leta fram mina sista krafter och spurtade i mååål! Ställde mig vid ett staket och bara pustade. Tiden blev 2,05 och det känns rätt bra. Jag hade kunnat springa lite snabbare första delen av loppet och det grämer mig en smula, men samtidigt hade det inte varit kul att eventuellt vara riktigt trött en bra bit innan mål.

Kexchokladen och bananen man fick efter målgång smakade himmelskt gott. För att inte tala om hur bra det kändes att få medaljen kring sin hals! Stapplande, med ömma ben och skoskav, letade jag mig fram i folkhavet till älsklingen som stod och väntade. Nu var det bara hem till en lååång varm dusch, vila och käka pizza som gällde... :-)

Oj, det här blev långt. Har du läst ända hit är jag imponerad... :-)

TACK för alla era lyckönskningar och peppande kommentarer, ni är för goa! KRAM!